skära skära havre. och en liten underarm.

sitter och läser bloggar av flickor/kvinnor som lever med självskadebeteende.

det diskuteras mycket om huruvida det är okej eller inte, dvs att beskriva självskador i ord och/eller bild.

många menar att det triggar andra till att skära sej.

detta vill jag inte tro på.


gör man sej illa så gör man det oavsett bilder eller text eller whatever.

för någonstans inom en finns redan ett frö som gror, och VAD det är som pushar en över gränsen - i min värld kan det ganska mycket kvitta.


det som jag däremot verkligen inte gillar är den elitism som vissa självskadare håller på med.
typ "vem skär mest, djupast och oftast?" "titta, jag vann, jag mår sämre än du!".


men fine, jag kan även förstå den.
för har man inget att vara bra på vill man ändå vara bäst på att vara värst.


jag känner mej så splittrad till hela grejen. jag står med en fot i varje värld.

en fot bland rakblad och saxar och knivar och pincetter och gud-vet-vad, en fot i den normala världen där man kan hantera känslor av ilska och lessenhet på andra, bättre och konstruktivare sätt.


jag minns fortfarande hur förvånad jag blev den gången en vän påpekade att det inte var ett dugg normalt att vilja skada sej själv. att han ALDRIG fått den impulsen.
-Men kom igen, nån gång har du väl det? lirkade jag.
men nej.


vid nästa besök hos terapeften tog jag upp det hela och försökte väl mest skratta bort det.
lite sådär "det är ni som är dom konstiga, det är JAG som är normal".


men inget gehör där heller.

-Ann-Sofie, du VILL tro att det är normalt, och detta baserar du på att du levt med detta hela ditt vuxna liv. Människan vill gärna tro att det som inträffar ofta är vad som är normalt och vanligt. Men det ÄR det inte, och det är det viktigaste du måste lära dej.

-Men NÅNGÅNG måste du väl ha fått impulsen att vilja köra händerna genom en glasruta, när du har blivit riktigt, RIKTIGT arg, besviken eller ledsen??

-Aldrig.

-Jag tror du ljuger.

-Nej, det gör jag inte och det skulle aldrig komma mej för att ljuga för dej. Visst, jag har velat kasta porslin och så vidare...

-Där ser du! (lite triumferande. typ "du vet ju VISST vad jag pratar om!").

-Nej, Ann-Sofie. Lyssna på vad jag säger. Jag har VELAT kasta tallrikar i golvet.
Men för det första har jag aldrig givit in för den impulsen. Och för det andra skulle jag inte ens kunna drömma om att först kasta tallrikarna och sen sätta mej och karva i mej själv med skärvorna. Det är ditt tänkande som är fel, du har blivit felprogrammerad och du måste lära dej att tänka om. Annars går du under. Och det vet du.

-Men vad är egentligen skillnaden mellan dej och mej? Var går gränsen?

-Skillnaden? Jag VILL kasta tallrikarna i golvet. Men jag GÖR det inte.
Av någon anledning känner du att du måste kasta både tallrikarna och dej själv i golvet, gång på gång på gång. Du tror att alla världens misstag är ditt fel.

-Varför gör jag det?

-Ärligt talat, det kan jag inte svara på. Men du måste lära dej att sluta med det tänkandet.



ja, jag vet, jag måste verkligen det. men det är så svårt när det har blivit som en del av mig själv, som en del av vem jag är.

inget kunde egentligen vara längre från sanningen - den anso jag är när jag blir på det där viset - hon är så långt ifrån allting jag vill vara man kan komma.



jag vet egentligen inte var jag vill komma med detta inlägget. jag har ärligt talat inte den blekaste.

eller kanske.

kanske vill jag försöka sätta ord på det som för så många ter sig ofattbart, men som för mej har blivit en själklar del av mitt känsloliv och hur jag fungerar som människa, och hur jag hanterar känslor.


ibland när jag inte orkar mer kan jag på allvar SAKNA tiden då alla tassade på tå runt mej och inte vågade kritisera saker jag sa eller gjorde- för vi vet ju inte vad hon kan ta sej till - men nej, det håller inte i längden.


jag håller sakta på att rasera den mur som jag byggt upp. jag tar isönder det bo jag byggt runtomkring mej.

och jag är på något sätt tacksam. tacksam för att faktiskt kunde se att jag målat in mej i ett hörn - och för att jag vågade ta itu med det.

det hade varit så tryggt att vara kvar där. det var ju allt jag visste.

det är läskigt att ta itu med känslor på andra sätt än att göra sej själv illa. det är så sjukt läskigt att faktiskt VÅGA bli arg, våga säga ifrån, våga be om ursäkt.
våga vara som alla andra. våga programmera om mej själv.



och jag antar att jag skriver ner allt detta för att kunna läsa igenom när det känns som allra mest hopplöst - dagarna och nätterna då jag på allvar verkligen verkligen kan LÄNGTA efter kicken som jag faktiskt får av att skada mig själv.

för ibland är det så svårt att minnas.


att minnas att det finns andra, så mycket bättre kickar.

fötroliga samtal, gapskratt över meningslösa skämt, musik som känns ända in i själen, att få stryka ett vackert litet barn över hjässan, att få gråta ut och känna att det är okej, krama någon man bryr sej om, att få höra att man är bra och fin - och att våga ta in det.


allt det där och hundra andra saker är så mycket bättre än att bara luta mej tillbaks och slungas in i underlandet med blod och förvirrade samtal och ångest så svart att det gör fysiskt ont.


för det är värt att kämpa. jag vet det.

det viktigaste är bara att jag inte får glömma det.



(jag vet att detta inlägget blev absurt långt och stundtals självömkande. orkar ni inte läsa - fine by me. jag behövde bara få kräkas ut mina tankar just nu.)